Läget i riksdagen och svenskhet (igen)

I måndags publicerade aftonbladet min replik på en debattartikel skriven av Timbros vd Markus Uvell som menade att partierna i riksdagen ska börja samarbeta öppet med Sverigedemokraterna. Mitt inlägg kan läsas här. Det gick i huvudsak ut på att samarbete med SD leder till en normalisering av partiet och i förlängningen av deras rasistiska åsikter och värdegrund vilket jag tror är mycket farligt på sikt. Läget i riksdagen är känsligt och inget av de båda blocken verkar vara beredda att samarbeta över blockgränserna utan använder hellre SD som stödparti och beskyller ivrigt varandra för samröre med dessa så snart de får stöd från dem. Situationen blir dessutom inte lättare av att just motsättningar mellan de politiska blocken, eller för att vara mer precis – tydliga ideologiska skiljelinjer, lyfts fram av bl.a. tankesmedjan fores som viktigt vid motverkandet av SD.

Ungdom Mot Rasism är partipolitiskt obundet och jag kommer inte argumentera för vilka politiska partierna som bör samarbeta med vilka i riksdagen.  Just SD och övriga partiers förhållningssätt till detta parti kommer jag och Ungdom Mot Rasism fortsätta kommentera. En utveckling som liknar den som skett i Danmark de senaste åren där politiken såväl som den politiska debatten blivit alltmer färgad av rasistiska tongångar måste undvikas!

Det senaste inlägget, skrivet i förra veckan har nu blivit kommenterat/bemött på ett seriöst vis av Adam Cwejman, ordförande för Liberala Ungdomsförbundet. Repliken kan läsas här. Med anledning av repliken har jag skrivit en kortare mot/slutreplik här nedan.

Vad som till att börja med måste klargöras är att jag inte som Cwejman verkar uppfatta det ser en självklar likhet mellan etnicitet, eller blodsband, och nationell identitet. Något jag också tycker är tydligt skrivet i mitt tidigare inlägg där en skapad nationell identitet byggd på etnicitet, ex. den svenska, ställs emot en nationell identitet som bygger på annan grund, ex en amerikansk, kanadensisk eller brasiliansk (de exempel jag tog upp i inlägget).

Det finns självklart problem som rör kollektiva identiteter i stort. Amartya Sen behandlar detta i sin bok ”Identity and Violence” och menar att just synen på identiteter som oföränderliga och omöjliga att kombinera med andra är ett stort problem och riskerar att elda på konflikter i världen.

Det är dock inte detta vare sig debatten i stort eller replikskiftet mellan mig och Cwejman behandlar. Det är just den svenska nationella identiteten som är i fokus.

Problem som rör den svenska nationella identiteten, dvs. att den i alltför hög grad är uteslutande och inte möjlig att kombinera med övriga nationella identiteter, är det jag fokuserade på i mitt tidigare inlägg. De problem detta för med sig är social utestängning av människor och ett upplevt utanförskap. Kopplingar till ett faktiskt utanförskap och diskriminering kan säkerligen påvisas men jag har varken tiden eller källorna nog för det just nu. Vad gäller uppställningen av motsatsparet svensk-osvensk kopplat till synen på jämställdhet behandlas dock alldeles utmärkt väl i Ung & Dum:s rapport ”Politiska konstruktioner av svenskhet”.

Och avslutningsvis – jag försöker inte förneka en svensk nationell identitet. Hade jag försökt göra det hade föregående inlägg avslutats – ”svenskheten måste förgöras!” Och inte som skrevs – ”svenskheten måste förändras!” Jag argumenterar alltså inte för en värld helt utan gränser (i alla fall inte inom den närmsta framtiden). Utan för en värld där människor kan ha flera överlappande identiteter och där svenskheten inte är kopplad till en viss etnisk grupp utan är öppen och inkluderande. 

Självklart måste jag avsluta det här inlägget med att lite klyschigt dra fram ”den bästa parollen” som bärande princip för en inkluderande svensk identitet och ett framtida öppet och inkluderande samhälle – Alla Olika Alla Lika!

Inlägg i svenskhetsdebatten

Jag har under en längre tid varit dålig på att uppdatera den här bloggen. För att inte tjata kan det bara konstateras - ändring nu.

Den senaste veckan har en debatt pågått på Newsmill om svenskhet, dess innebörd och politiska betydelse. Det har gripits det efter såväl halmstrån som efter ”sten som lagt på sten”. Jag skriver därför ett blogginlägg på temat.

I debatten har det lyfts fram en grundläggande svårighet med begreppet ”svenskhet”; svensk kan vara en benämning på såväl ett medborgarskap, en kultur och en etnicitet. Svenskhet är alltså ett begrepp som försöker definiera tre företeelser som kan betraktas som konstruktioner, etnicitet, kultur och nationalitet.

Ett par debattörer försöker på ett mer eller mindre seriöst sätt definiera vissa grundläggande drag, som inte är att betrakta som konstruktioner utan resultat av historiska skeenden, i vad en svensk nationalkaraktär kan tänkas innefatta. Problemet med dessa försök är att de tar sin utgångspunkt i en alltför smal historiskt kontext.

Det finns ett fundamentalt svenskt, eller för att tillåta sig att generalisera – europeiskt, problem vad gäller den nationella identiteten. Denna blir per definition exkluderande och i princip ouppnåelig då den nationella identiteten förväntas täcka in de som bor inom en nationalstats gränser. Nationalstaten är en europeisk konstruktion som vanligtvis brukar förklaras ta sin utgångspunkt i den westfaliska freden 1648. Olika nationalistiska projekt har därefter präglat den europeiska historien, den italienska nationalstatens bildande sammanfaller med den tyska nationalstatens, första världskriget innebar nya gränser och nya nationer som bättre ansågs stämma överens med etniska gränser. De etniska lapptäcken som tidigare innefattades inom en stats gränser försökte undvikas i och med Österrike-Ungerns splittring, bildandet av Polen och Jugoslavien.

Det finns alltså ett flertal processer och strukturer som samverkat i den europeiska historien. Vissa tydliga etniciteter som många gånger varit hyfsat geografiskt enade, ibland definitivt inte, (se exempelvis tyska minoriteter över i stort sett hela central och Östeuropa samt judiska och romska diasporor över stora delar av Europa) har varit utgångspunkten för projekt präglade av idéer i stil med ”ett folk ett land”. En annan process har handlat om att som i det italienska exemplet Adam Cwejman lyfter fram; skapa denna etniskt färgade nationella identiteten. En tredje kan spåras i stora folkomflyttningar under pågick under stora delar av 1900-talet, exempelvis greker som utvandrade från områden som efter Atatürk kom att bli en del av den turkiska nationalstaten samt efter andra världskriget då stora grupper polacker och tyskar flyttade västerut från territorium som då blivit sovjetiska respektive polska som en följd av den sovjetiska expansionen.

Dessa stora processer har påverkat delar av Europa och en del europeiska nationalstater i högre utsträckning än andra vilket exempelvis tydliggörs av de utifrån ett etniskt och kulturellt perspektiv heterogena staterna Schweiz och Belgiens fortsatta existens. Att dessa stater på grund av sin etniska och kulturella heterogenitet skulle sakna en nationell identitet är ifrågasättbart. Nationalstaten som enhet och den nationella identiteten som kopplad till en viss etnicitet är därigenom tveklöst ifrågasättbar även ur en europeisk kontext.

Ser man bortom Europas gränser blir det än mer uppenbart att nationell identitet inte nödvändigtvis behöver präglas av en etnisk dito eller enbart kan uppkomma i ett etniskt homogent samhälle. Stora migrantnationer som USA, Kanada och Brasilien har en påtagligt tydlig nationell identitet som inte alls kan sägas vara beroende av vare sig en gemensam etnisk eller kulturell identitet. En amerikan kan mer eller mindre ha vilken hudfärg som helst, äta vilken mat som helst och tro på vilken gud som helst och ändå vara amerikan!

Varför är denna utläggning om den europeiska nationalismen viktig i en diskussion om svenskhet? För att Sverige har haft sina egna projekt syftandes till att skapa en nationell identitet och för att bevisa att svensk nationell identitet tar sin utgångspunkt inte enbart i medborgarskap utan snarare är att betrakta som etnisk nationalism.

Svensk nationalism är inte universalistisk utan snarare partikularistisk, urskiljande och uppdelande. Den svenska nationella identiteten fungerar snarare som något utskiljande och exkluderande än inkluderande och gemenskapsbyggande. Ytterliggare problem genereras av att identiteten i alltför hög grad ses som unik och statisk.

För att återknyta till debatten på Newsmill kan det konstateras att de debattörer som gör ett försök att definiera ”svensk” eller ”svenskhet” landar i konventionella beskrivningar om jämställdhet, demokrati och välfärd. Inget ont om dessa begrepp och intet heller om att Sverige skulle ha uppnått ett visst mått av jämställdhet och demokrati trots att det många gånger finns mer negativt än positivt att lyfta fram. Denna typ av beskrivning får en mängd problem om vi ser den i ljuset av svenskheten som exkluderande och partikularistisk.

Om en människa endast kan vara svensk om den är det med utgångspunkt i sin etnicitet och/eller kultur och om denna svenskhet är förknippad med positiva värderingar i stil med jämställd, demokratisk, tolerant, strävsam och liknande finns en tydlig tendens att denna person inte omfattas av dessa positiva företeelser utan blir inmålad i ett kvinnoförtryckande, odemokratiskt och intolerant hörn.

Svenskhet blir alltså i sig ett grundläggande problem som försvårar integrationsprocessen i dagens Sverige.
Detta, svenskheten, måste förändras!

Läs de många inläggen i debatten på Newmill här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här