Läget i riksdagen och svenskhet (igen)

I måndags publicerade aftonbladet min replik på en debattartikel skriven av Timbros vd Markus Uvell som menade att partierna i riksdagen ska börja samarbeta öppet med Sverigedemokraterna. Mitt inlägg kan läsas här. Det gick i huvudsak ut på att samarbete med SD leder till en normalisering av partiet och i förlängningen av deras rasistiska åsikter och värdegrund vilket jag tror är mycket farligt på sikt. Läget i riksdagen är känsligt och inget av de båda blocken verkar vara beredda att samarbeta över blockgränserna utan använder hellre SD som stödparti och beskyller ivrigt varandra för samröre med dessa så snart de får stöd från dem. Situationen blir dessutom inte lättare av att just motsättningar mellan de politiska blocken, eller för att vara mer precis – tydliga ideologiska skiljelinjer, lyfts fram av bl.a. tankesmedjan fores som viktigt vid motverkandet av SD.

Ungdom Mot Rasism är partipolitiskt obundet och jag kommer inte argumentera för vilka politiska partierna som bör samarbeta med vilka i riksdagen.  Just SD och övriga partiers förhållningssätt till detta parti kommer jag och Ungdom Mot Rasism fortsätta kommentera. En utveckling som liknar den som skett i Danmark de senaste åren där politiken såväl som den politiska debatten blivit alltmer färgad av rasistiska tongångar måste undvikas!

Det senaste inlägget, skrivet i förra veckan har nu blivit kommenterat/bemött på ett seriöst vis av Adam Cwejman, ordförande för Liberala Ungdomsförbundet. Repliken kan läsas här. Med anledning av repliken har jag skrivit en kortare mot/slutreplik här nedan.

Vad som till att börja med måste klargöras är att jag inte som Cwejman verkar uppfatta det ser en självklar likhet mellan etnicitet, eller blodsband, och nationell identitet. Något jag också tycker är tydligt skrivet i mitt tidigare inlägg där en skapad nationell identitet byggd på etnicitet, ex. den svenska, ställs emot en nationell identitet som bygger på annan grund, ex en amerikansk, kanadensisk eller brasiliansk (de exempel jag tog upp i inlägget).

Det finns självklart problem som rör kollektiva identiteter i stort. Amartya Sen behandlar detta i sin bok ”Identity and Violence” och menar att just synen på identiteter som oföränderliga och omöjliga att kombinera med andra är ett stort problem och riskerar att elda på konflikter i världen.

Det är dock inte detta vare sig debatten i stort eller replikskiftet mellan mig och Cwejman behandlar. Det är just den svenska nationella identiteten som är i fokus.

Problem som rör den svenska nationella identiteten, dvs. att den i alltför hög grad är uteslutande och inte möjlig att kombinera med övriga nationella identiteter, är det jag fokuserade på i mitt tidigare inlägg. De problem detta för med sig är social utestängning av människor och ett upplevt utanförskap. Kopplingar till ett faktiskt utanförskap och diskriminering kan säkerligen påvisas men jag har varken tiden eller källorna nog för det just nu. Vad gäller uppställningen av motsatsparet svensk-osvensk kopplat till synen på jämställdhet behandlas dock alldeles utmärkt väl i Ung & Dum:s rapport ”Politiska konstruktioner av svenskhet”.

Och avslutningsvis – jag försöker inte förneka en svensk nationell identitet. Hade jag försökt göra det hade föregående inlägg avslutats – ”svenskheten måste förgöras!” Och inte som skrevs – ”svenskheten måste förändras!” Jag argumenterar alltså inte för en värld helt utan gränser (i alla fall inte inom den närmsta framtiden). Utan för en värld där människor kan ha flera överlappande identiteter och där svenskheten inte är kopplad till en viss etnisk grupp utan är öppen och inkluderande. 

Självklart måste jag avsluta det här inlägget med att lite klyschigt dra fram ”den bästa parollen” som bärande princip för en inkluderande svensk identitet och ett framtida öppet och inkluderande samhälle – Alla Olika Alla Lika!

Inlägg i svenskhetsdebatten

Jag har under en längre tid varit dålig på att uppdatera den här bloggen. För att inte tjata kan det bara konstateras - ändring nu.

Den senaste veckan har en debatt pågått på Newsmill om svenskhet, dess innebörd och politiska betydelse. Det har gripits det efter såväl halmstrån som efter ”sten som lagt på sten”. Jag skriver därför ett blogginlägg på temat.

I debatten har det lyfts fram en grundläggande svårighet med begreppet ”svenskhet”; svensk kan vara en benämning på såväl ett medborgarskap, en kultur och en etnicitet. Svenskhet är alltså ett begrepp som försöker definiera tre företeelser som kan betraktas som konstruktioner, etnicitet, kultur och nationalitet.

Ett par debattörer försöker på ett mer eller mindre seriöst sätt definiera vissa grundläggande drag, som inte är att betrakta som konstruktioner utan resultat av historiska skeenden, i vad en svensk nationalkaraktär kan tänkas innefatta. Problemet med dessa försök är att de tar sin utgångspunkt i en alltför smal historiskt kontext.

Det finns ett fundamentalt svenskt, eller för att tillåta sig att generalisera – europeiskt, problem vad gäller den nationella identiteten. Denna blir per definition exkluderande och i princip ouppnåelig då den nationella identiteten förväntas täcka in de som bor inom en nationalstats gränser. Nationalstaten är en europeisk konstruktion som vanligtvis brukar förklaras ta sin utgångspunkt i den westfaliska freden 1648. Olika nationalistiska projekt har därefter präglat den europeiska historien, den italienska nationalstatens bildande sammanfaller med den tyska nationalstatens, första världskriget innebar nya gränser och nya nationer som bättre ansågs stämma överens med etniska gränser. De etniska lapptäcken som tidigare innefattades inom en stats gränser försökte undvikas i och med Österrike-Ungerns splittring, bildandet av Polen och Jugoslavien.

Det finns alltså ett flertal processer och strukturer som samverkat i den europeiska historien. Vissa tydliga etniciteter som många gånger varit hyfsat geografiskt enade, ibland definitivt inte, (se exempelvis tyska minoriteter över i stort sett hela central och Östeuropa samt judiska och romska diasporor över stora delar av Europa) har varit utgångspunkten för projekt präglade av idéer i stil med ”ett folk ett land”. En annan process har handlat om att som i det italienska exemplet Adam Cwejman lyfter fram; skapa denna etniskt färgade nationella identiteten. En tredje kan spåras i stora folkomflyttningar under pågick under stora delar av 1900-talet, exempelvis greker som utvandrade från områden som efter Atatürk kom att bli en del av den turkiska nationalstaten samt efter andra världskriget då stora grupper polacker och tyskar flyttade västerut från territorium som då blivit sovjetiska respektive polska som en följd av den sovjetiska expansionen.

Dessa stora processer har påverkat delar av Europa och en del europeiska nationalstater i högre utsträckning än andra vilket exempelvis tydliggörs av de utifrån ett etniskt och kulturellt perspektiv heterogena staterna Schweiz och Belgiens fortsatta existens. Att dessa stater på grund av sin etniska och kulturella heterogenitet skulle sakna en nationell identitet är ifrågasättbart. Nationalstaten som enhet och den nationella identiteten som kopplad till en viss etnicitet är därigenom tveklöst ifrågasättbar även ur en europeisk kontext.

Ser man bortom Europas gränser blir det än mer uppenbart att nationell identitet inte nödvändigtvis behöver präglas av en etnisk dito eller enbart kan uppkomma i ett etniskt homogent samhälle. Stora migrantnationer som USA, Kanada och Brasilien har en påtagligt tydlig nationell identitet som inte alls kan sägas vara beroende av vare sig en gemensam etnisk eller kulturell identitet. En amerikan kan mer eller mindre ha vilken hudfärg som helst, äta vilken mat som helst och tro på vilken gud som helst och ändå vara amerikan!

Varför är denna utläggning om den europeiska nationalismen viktig i en diskussion om svenskhet? För att Sverige har haft sina egna projekt syftandes till att skapa en nationell identitet och för att bevisa att svensk nationell identitet tar sin utgångspunkt inte enbart i medborgarskap utan snarare är att betrakta som etnisk nationalism.

Svensk nationalism är inte universalistisk utan snarare partikularistisk, urskiljande och uppdelande. Den svenska nationella identiteten fungerar snarare som något utskiljande och exkluderande än inkluderande och gemenskapsbyggande. Ytterliggare problem genereras av att identiteten i alltför hög grad ses som unik och statisk.

För att återknyta till debatten på Newsmill kan det konstateras att de debattörer som gör ett försök att definiera ”svensk” eller ”svenskhet” landar i konventionella beskrivningar om jämställdhet, demokrati och välfärd. Inget ont om dessa begrepp och intet heller om att Sverige skulle ha uppnått ett visst mått av jämställdhet och demokrati trots att det många gånger finns mer negativt än positivt att lyfta fram. Denna typ av beskrivning får en mängd problem om vi ser den i ljuset av svenskheten som exkluderande och partikularistisk.

Om en människa endast kan vara svensk om den är det med utgångspunkt i sin etnicitet och/eller kultur och om denna svenskhet är förknippad med positiva värderingar i stil med jämställd, demokratisk, tolerant, strävsam och liknande finns en tydlig tendens att denna person inte omfattas av dessa positiva företeelser utan blir inmålad i ett kvinnoförtryckande, odemokratiskt och intolerant hörn.

Svenskhet blir alltså i sig ett grundläggande problem som försvårar integrationsprocessen i dagens Sverige.
Detta, svenskheten, måste förändras!

Läs de många inläggen i debatten på Newmill här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här

Vinden vänder?

I fredags släppte regeringen nyheten att en utredning om rasism och främlingsfientlighet har tillsatts. Självklart något vilken antirasist som helst borde tycka är positivt och i det här fallet är jag inte något undantag. För något har faktiskt hänt när ledande svenska politiker lyfter blicken från ”integrationen” och dess så många gånger påtalade problem.

Rasismen är ett av de allra största samhällsproblemen i dagens Sverige. Och nej, oavsett titeln på det här inlägget så är inte mycket vunnet genom tillsättandet av en statlig utredning. Dock är det så att det är symboliskt mycket viktigt. Alltför länge har debatten om den svenska integrationen varit skev och många debattörer har missat rasistiska och rasifierade strukturer i Sverige för att istället fokusera allt krut på att ”den misslyckade integrationen”. Sammanfattningen är att skogen har skymts av alla träd i debatten.

Utredningens direktiv till utredaren Bengt Westerberg sammanställs i punktform så här:

• sammanställa den kunskap som finns om främlingsfientliga och intoleranta attityder i samhället,
• undersöka varför främlingsfientliga attityder uppstår och faktorer som kan vara gynnsamma för framväxten av sådana attityder,
• föreslå vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas för att motverka främlingsfientlighet och liknande former av intolerans,
• kartlägga arbetet mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans och, i den mån det är möjligt, analysera arbetets effekter,
• sammanställa den kunskap som finns, och som kan användas inom skolan, om främlingsfientlighet och liknande former av intolerans och om hur dessa fenomen kan bemötas med beaktande av de krav på vetenskaplighet som ställs på undervisningen i skolan, och
• utreda behovet av ett samlat ansvar för det offentligt understödda arbetet mot främlingsfientlighet och liknande former av intolerans och, om det finns behov av det, lämna förslag till hur arbetet kan organiseras.

En ganska rejäl lista med tydliga målsättningar om att hitta konkreta åtgärder för att stärka arbetet mot rasism. Något som är väldigt positivt. Att skolan pekas ut som ett viktigt forum är något UMR länge pekat på, nu senast genom vår kampanj Hela Sverige Tar Debatten.

Utredningens ansats är akademisk och att döma av Westerbergs uttalanden på presskonferensen är det främst forskare verksamma inom en rad olika akademiska fält som kommer involveras i utredningen.

Jag hade turen att vara på presskonferensen och ställa frågan om hur det civila samhället kommer kopplas i utredningen. Något jag tror är av största vikt för att utredningen ska nå ett faktiskt resultat. Betydelsen av antirasistiska organisationers arbete har i dagarna även poängterats av Daniel Pohl, Alex Bengtsson och tankesmedjan Fores. Westerbergs svar på frågan var något svävande men i det här läget väljer jag att vara positiv för som sagt: Något verkar vara på väg att hända.

Min uppmaning till er alla som läser den här bloggen är att bli en del av den antirasistiska kampen, ta debatten, stå upp för alla människors lika värde. Vinden håller på att vända!

Hallands nation eller hela landet?

Tidigare idag publicerades en artikel skriven av mig på brännpunkt på SvD.se. Artikeln berör händelserna i Lund och Malmö den senaste tiden. Här på bloggen läggs en längre version av artikeln upp. Den ursprungliga artikeln går att hitta här men vill ni ha en mer nyanserad och utförlig bild presenterad, fortsätt läs här:

På Hallands nation i Lund genomfördes ett numer mycket omtalat framträdande där ett antal studenter klädde ut sig till afrikanska slavar, och genomförde en fejkad slavauktion. Ett ”roligt spex” säger några, ett klart uttryck för rasism säger jag. Troligtvis var inte studenternas syfte att kränka de som närvarade när de genomförde handlingen men likafullt är händelsen mer än bara ett skämt oavsett om det som kuratorn på Hallands nation Elinor Laveson hävdar: att inga rasistiska tankar legat bakom handlingen eller inte. Alla handlingar tar inte sin utgångspunkt i medvetna tankar, men likafullt kan de spegla värderingar eller samhällsstrukturer.

Yttrandefrihet och ett öppet samhälle är mycket viktiga värden i en demokrati. I Sverige har det dock beslutats att detta inte är värden som i alla lägen går före rätten att inte bli diskriminerad. Händelserna på Hallands nation likväl som efterspelet där personen som anmälde händelsen, Jallow Momodou trakasserats och bl.a. kallats ”negerslav”, är inte bara avskyvärda uttryck för rasism och tveklös diskriminering, det är också situationer då yttrandefriheten måste ge vika för andra högre värden, rätten att inte bli diskriminerad. En rätt som grundar sig i antagandet om alla människors lika värde.

Det är intressant, för att inte säga avslöjande, att det tydligt rasistiska i händelsen verkar undgå många i Sverige idag. Elinor Lavesson, hävdar att det inte legat några rasistiska tankar bakom spexet och konstnären Dan Park har tryckt upp och spridit en rasistisk bild på Jallow Momodou, på dennes arbetsplats, Malmö Högskola. Både Lavesson och Park menar att det rör sig om ett skämt, ett spex där studenter klätt ut sig för att vara roliga och att intet mer ska läsas in.

Hur hade det varit om studenterna klätt ut sig till nazister och judar som gasats ihjäl, hade någon skyndat till personernas försvar och sagt att det var ett skämt? Inte nog med att denna totala brist på insikt om historiska maktförhållanden är slående, det visar hur det svenska samhället fungerar idag. Är det en tillfällighet att det i dagens Sverige görs uttalanden som försöker förminska händelsen i Lund eller nu senast i Malmö? Stämmer bilden av Sverige som öppenheten och förståelsens högborg?

Svaret är ett rungande NEJ! Förståelsen för rasism och strukturella maktförhållanden är pinsamt låg i dagens svenska samhälle. Det finns en mängd exempel på detta och det som hänt i Lund och Malmö är på samma sätt som Sverigedemokraterna ett symptom för ett samhälle som i grunden är uppbyggt av normativa rasistiska strukturer som begränsar, men som väldigt få ens vågar erkänna.

Det är dags att visa civilkurage, att som Jallow Momodou säga ifrån. Eller som artisten Petter gå ut med en bojkott av Hallands nation. Det är dags för hela Sverige att ta debatten, att stå upp mot rasismen, för alla människors lika värde.

Vi har alla ett ansvar men i särskilt hög grad svenska politiker, och det är positivt att demokratiministern, i och för sig efter påtryckningar från ENAR, fördömt händelsen. Symboliska handlingar av detta slag är viktiga men för att förändra det svenska samhället till det bättre krävs mer än symboliska handlingar och ställningstaganden. Det krävs målmedvetna politiska satsningar på kommunal likväl som nationell nivå.

Anton Landehag

Ordförande Ungdom Mot Rasism

Sannfinländare och europeisk nationalism

Igår var det val i Finland, Sveriges östra grannland. Som många av er säkert redan konstaterat var valet en stor framgång för partiet Sannfinländarna  vilka driver en EU-kritisk populistisk politik som tydligt drivit frågan om att avskaffa svenskundervisning i de finska skolorna. Sannfinländarnas framgångar har uppmärksammats och gratulerats av SD:s Jimmie Åkesson vilket uppmärksammats på twitter. "Jimmie Åkesson gratulerar världens enda svenskfientliga parti" lyder den fyndiga formuleringen. Värt att uppmärksamma är också SD:s pressmeddelande där Åkesson menar att ” Det är mycket glädjande att kritiken mot massinvandring och europeisk överstatlighet fått ett så brett stöd i Finland”. 

Sannfinländarna har vissa likheter med Sverigedemokraterna som exempelvis en sänkning av biståndet och reducerad flyktingmottagning från de 750 som kvoten ligger på idag.  Det finns dock tydliga skillnader mellan partiernas bakgrunder vilka Expos Alex Bengtsson förtjänstfullt lyfter fram .

Det är helt uppenbart att högerextrema, populistiska och intoleranta politiska partier har stora valframgångar i Europa de senaste åren. Sverige, Norge, Finland, Danmark, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Ungern ja listan kan göras nästan hur lång som helst. Intressant är att denna utveckling verkar vara begränsad till Europa. Jasenko Selimovic, statssekreterare för den svenska integrationsministern Erik Ullenhag om detta i GP. Selimovic ger i artikeln uttryck för att tillväxt är vägen ur denna spiral men nämner också vagt att de nationella identiteterna måste bli mer inkluderande.

Detta är väldigt intressant. Europeisk nationell identitet grundar sig historiskt likväl som idag i betydligt högre utsträckning på etnicitet och kultur än vad exempelvis en amerikansk eller kanadensisk identitet gör. Att lista ut att denna skillnad tar sin utgångspunkt i existensen av europeiska nationalstater och frånvarande av nordamerikanska dito är ingen svår konst. Frågan är snarare hur en öppnare och mer inkluderande nationell identitet, baserad på allas lika värde och rättigheter i realiteten skapas.

Nu är det kanske dags att sluta bli förvånad över europeiska valresultat. Det är dock väldigt svårt att inte förvånas över Åkessons uttalande om det finska motståndet till ”massinvandringen” för inte sjutton kan 750 flyktingar per år anses vara massinvandring? Tror inte det. Problemet ligger någon annanstans. Lösningen stavas antirasism!

Första inlägget

På den här bloggen kommer jag, Anton Landehag, skriva om antirasism i allmänhet och organisationen Ungdom Mot Rasism i synnerhet. Det är nu snart tre veckor sedan jag valdes till ny ordförande för Ungdom Mot Rasism då organisationen hade sin 15:e ordinarie kongress. Denna hölls som vanligt på hemlig ort, nu kan det dock avslöjas att vi symboliskt nog befann oss i Landskrona.

Kongressen innehöll en mängd viktiga beslut, bl.a. antog Ungdom Mot Rasism idédokumentet ”Alla Olika Alla Lika – En antirasistisk Vision & Värdegrund” efter en flerårig process. Dokumentet har på många sätt potentialen att bli ett verktyg som stärker den antirasistiska rörelsen. Kongressen valde även en ny styrelse som här kan beskådas. På kongressens sista dag lanserades också kampanjen Hela Sverige Tar Debatten.

Med kampanjen Hela Sverige Tar Debatten vill vi kraftsamla mot en allt mer utbredd vardagsrasism som samhället i stort inte verkar kunna eller vilja hantera. Det är en kampanj som sätter kampen mot rasism på dagordningen, både politiskt och i människors vardag.

Helgen i Landskrona var på många sätt också känslosam. Detta inte minst för att min företrädare Ola Karlman avtackades efter tre år som ordförande för Ungdom Mot Rasism. Dessa tre år har betytt otroligt mycket för organisationen som ökat sitt medlemsantal med över 30 %, drivit större projekt än någonsin tidigare, fått ett stort mediegenomslag och därigenom blivit en starkare aktör inom samhällsdebatten. Olas del i denna utveckling går inte att ifrågasätta och Ungdom Mot Rasism ska vara tacksamma för den tid och det brinnande engagemang Ola ägnat organisationen.

Tiden som ny ordförande för Ungdom Mot Rasism fick något av en rivstart med debatter i Svenska dagbladet och TV4. Nu har även det övriga arbetet rullat igång och jag ser fram emot ett verksamhetsår fyllt av utmaningar. Ett år som för mig personligen kommer domineras av mitt engagemang mot rasism, för ett samhälle präglat av Ungdom Mot Rasisms devis – Alla Olika Alla Lika!

 Anton Landehag, nyvald ordförande för Ungdom Mot Rasism